En dansk konstnär skapade för ett tag sedan kontroversiell konst för att uppmärksamma påstådd svält i slaktgrisproduktionen. Samtidigt gick en svensk myndighet ut med förslag på uppdaterade föreskrifter om bland annat minimimått för hur sällskapsdjur ska få hållas. De nya förslagen innefattade djur som inte hålls för ekonomisk vinning eftersom förslagen annars skulle få för omfattande konsekvenser för produktionsdjur. Förslagen verkade smutskasta producenter med storskalig produktion. Hade de införts skulle det antagligen bara vara en tidsfråga innan djurstallars minimimått i storskalig produktion skulle börja ifrågasättas. Men förslagen på uppdaterade föreskrifter drogs tillbaka efter högljudda protester, det gav i stället intrycket av att de inte hade varit nog genomtänkta. För helt plötsligt skulle det bli svårt att hålla sällskapsdjur, även hobbyhöns, utan att genomföra omfattande ombyggnationer.
Den danska konstnären påstod att smågrisar i storskalig produktion svälter ihjäl och planerade att ge museibesökare chansen att själva ha ihjäl djuren med en tillgänglig bultpistol. Så långt kom aldrig konstprojektet, någon hann stjäla de tre smågrisarna som konstnären höll i två omkullvälta kundvagnar fyllda med halm men utan foder och vatten. En situation som ansvarsfulla djurägare aldrig någonsin skulle låta sina djur utsättas för. Enligt konstnären orsakar kullstorleken svält hos smågrisar. Avelsmål som innefattar för stora kullar kan givetvis ifrågasättas men att lantbrukare skulle låta sitt levebröd svälta ihjäl är en absurd slutsats. Samma märkliga slutsats som man drar när man tror att minimimått inte är mått anpassade efter djurens välmående i ett land med en av världens strängaste djurskyddslagar.
Om svenska produktionsdjur hade levt under förutsättningar som gjort att de far illa skulle vi aldrig haft den nivå på produktionen som vi har. För storskalig produktion av animaliska livsmedel kan aldrig betyda att djurägaren och dennes anställda inte ser vad djuren behöver. Det har ingen råd med. Att tro att en lantbrukare låter sina djur svälta ihjäl är lika befängt som att tro att en lantbrukare har skaffat sig sin livsstil för att tjäna mycket pengar, få många lediga dagar eller leva ett allmänt bekvämt liv. Nämn den lantbrukare med animalieproduktion som aldrig tillbringat en sen kväll, gärna under en högtid när andra är lediga, med att utfodra sina djur. Men det allra viktigaste är hur detta förmedlas för att undvika liknande djuretiska haverier i framtiden.
Ida Frankenberg
