När Sverige skulle elektrifieras i början av förra seklet levde många fortfarande på landsbygden under knappa förhållanden. Riksdagen antog 1902 den ellag som som till viss del gäller än i dag. Det fanns då mycket att vinna på att få el för alla parter. Ljuset tändes i mörka stugor, arbetet på gårdar, inom skogsbruk och industrier kunde effektiviseras bland många andra samhällsnyttor. Målet var uppnått under 1950-talet, inte minst tack vare 4 000 småkraftverk. Efter två världskrig var sårbarheten i energiförsörjningen kännbar och bidrog till att skynda på utbyggnaden.
Det finns så klart ädla syften med Svenska Kraftnäts planerade utbyggnad av kraftledningsnätet. För att bidra till en högre grad av energiförsörjning i en allt skakigare omvärld, för samhället och Sveriges ekonomi. Men det kan inte längre bygga på att enskilda skogsägare uppger sin mark billigt. När vinsterna dessutom hamnar någon annanstans än i den lokala bygden och när försörjningsbehovet inte längre handlar om Sverige utan även om andra länder och internationella företag.
2026 är läget helt annorlunda än vid elektrifieringens begynnelse. Privata markägare väntas fortfarande upplåta mark. Detta enligt en uråldrig betalningsmodell som är för låg, inte tar hänsyn till att marken inte längre kan brukas och där markägarna har minimalt inflytande. För att främja den snabba planerade utbyggnaden menar en utredning från Energimyndigheten att ledtiderna i processerna behöver kortas och att acceptansen för detta behöver bli högre. Här finns mycket att göra i form av tydliga direktiv, som att Svenska Kraftnät inte ska sätta privata markägare i sista rummet när allmännyttan, naturvården och fornminnena har fått sitt. Det finns alternativ på dragningar som inte klyver fastigheter, försvårar brukande av mark och förslag på en löpande årlig ekonomisk ersättning kopplad till elmarknaden. Det har snart gått två år sedan en utredning om ersättning vid markintrång lämnades till regeringen. Sedan dess har ingenting hänt, och eftersom den inte ens har gått ut på remiss är den inte heller offentlig.
En allt oroligare framtid i ett allt mer oförutsägbart klimat ökar risken för stormar och sätter landsbygdsbor i allmänhet och skogsägare i synnerhet i riskzonen Vinterns stormar gjorde landsbygdsbor lokalt strömlösa i veckor. En liknande situation i Stockholms innerstad hade gett annat ljud i skällan. Alternativet att gräva ner ledningar har nått vägs ände men jag nämner det ändå, inte minst ur beredskapssynpunkt.
Pengar finns, uppenbarligen. Det är dags att ge skälig ersättning när andra aktörer bedriver permanent kommersiell verksamhet på privatägd skogsmark.
