Trots Sveriges starka miljö- och djurskyddsprofil bidrar landets slaktregler till ett orimligt matsvinn som varje år leder till att fullt ätliga djur kasseras. Ett exempel är hanteringen av killingar som ofta föds upp utan möjlighet att användas till mat, trots att köttet både är ätbart och uppskattat i andra delar av världen. Orsaken? Ett stelbent regelverk och brist på småskaliga slakterier.
Getmjölk används till olika sorters ost, bland annat populära chèvre-varianter. För att mjölkproduktionen ska hållas igång måste getterna föda, vilket innebär att hanliga killingar blir en biprodukt. I stället för att tas tillvara som kött kasseras ofta dessa djur direkt efter födseln, avlivas på gården eller skickas till destruktion. Detta trots att killingkött är både mört, magert och smakrikt – och i många länder en delikatess. Här i Sverige får dock köttet sällan chansen att nå konsumenterna. Det är ett uppenbart slöseri – både etiskt och ekologiskt.
Dagens svenska slaktregler bygger på en modell som gynnar storskaliga djuruppfödare och missgynnar småbrukare. Det saknas tillgång till små, flexibla slakterier, särskilt för mindre djurslag som get. I vissa andra europeiska länder finns undantag för småskalig försäljning vid gårdsslakt, med krav på spårbarhet och hygien – men inte i Sverige. Små producenter tvingas antingen köra långa sträckor till storskaliga slakterier (vilket ofta är opraktiskt eller omöjligt för några få killingar), eller avliva djuren utan att kunna sälja köttet.
Sverige har ambitiösa mål om att halvera matsvinnet till 2030, i linje med FN:s hållbarhetsmål. Samtidigt tillåts alltså ett system som tvingar bönder att slänga fullt ätliga djur. Det är inte bara ett etiskt dilemma – det är ett resursslöseri. Att föda upp ett djur kräver foder, vatten, utrymme och omsorg. Att sedan kasta bort resultatet är oförsvarbart i ett samhälle som säger sig värna om hållbarhet. Det finns liknande utmaningar för annan småskalig djurhållning, som ankor, får, alpackor eller kaniner. Men killingarna är ett särskilt tydligt exempel eftersom de föds som en direkt konsekvens av mejeriproduktion och ändå behandlas som avfall.
Vad kan göras? Här är några konkreta lösningar:
- Förenkla regelverket för gårdsslakt i småskalig skala, som i exempelvis Frankrike och Italien.
- Stimulera etablering av fler små, mobila slakterier som kan komma till gården och slakta djur under kontrollerade former.
- Öka medvetenheten bland konsumenter och restauranger om värdet av killingkött – efterfrågan finns, men tillgången saknas.
- Ge bönder möjlighet att ta tillvara biprodukter av mjölkproduktion och göra det ekonomiskt lönsamt.
Det svenska slaktreglerna skyddar varken djurvälfärd eller hållbarhet. De bidrar till att fullt friska och ätliga killingar avlivas och slängs. Det är ett orimligt slöseri som borde väcka debatt – och leda till förändring. Först då kan Sverige med trovärdighet hävda att vi är ett föregångsland inom hållbar och etisk livsmedelsproduktion.
Ann-Sofie Löth
