I år är det dags att åka på husvagnssemester. Hitta lite större frihet i stunden, leta upp de fina logdanserna längs vägen och de underbara campingarna vid havet.
Men på promenad genom dagens moderna campingar inser jag att mina minnen från barndomens sommarsemestrar är väsensskilda från dagens utvecklade husvagnsliv.
Då, på 1980-talet, var husvagnen knappt fem meter lång och inrymde alla fyra i familjen samt mormor och morfar. Den ställdes upp på någon barrig glänta i tallskogen nära en fors. Jag kommer ihåg att det var så nära till taket där jag sov på överslafen att boken inte rymdes att hålla upp. Pappa och morfar fiskade i forsen och jag och min syster gjorde troll av stenar och kor av kottar. Mormor stickade och stickade och mamma lagade mat på den lilla gasolspisen och minikylskåpet innehöll inte mer än en liter mjölk, en liter fil, ett smörpaket och en herrgårdsost, sedan var det proppfullt.
Detta är långt ifrån det som i dag skulle marknadsföras som ”glamping”. Där alla bekvämligheter smygs in i skogsgläntan och man äter trerättersmiddag samtidigt som man ser midnattssolen genom duken i det pimpade tältet. Med fluffiga kuddar och kandelabrar.
Okej, vi bodde också på campingplatser med servicehus och nära ett tempererat bad. Men diska gjorde man utomhus med medhavd diskmedelsflaska och balja. Vi hade absolut förtält men ingen air-conditioning eller femhundra kanaler på teven, än mindre mobiltelefon. Det kanske är därför som jag är väldigt duktig på att spela kort …
De moderna camparna är något annat. I alla fall vissa. Det byggs altaner runt vagnen och sätts upp vräkiga gasolgrillar. Mannen jag passerar håller på att städa träaltanen med högtryckstvätt. Vagnen närmar sig tio meter. Det dubbla mot barndomens husvagnsstandard. Ja, det är som en sommarstuga på hjul. Alla moderniteter finns och tvättmaskin inryms i servicehuset.
Långt bort är den populära ”man ska ha husvagn”-familjen i matchande träningsoveraller. Den som Galenskaparna skapade och man fortfarande nynnar på så fort man tänker husvagn. I alla fall jag. Jag vet inte hur jag kommer att passa in i detta nya. Och alla dessa blickar när vagnen ska parkeras. Och förtältet sättas upp. Kanske måste vi hitta den där gläntan i skogen och campa för oss själva? Eller så bjuder vi på en show …
Oavsett är ju just husvagnscamping troligen något av det svenskaste man kan göra en sommar. Jag undrar i mitt stilla sinne hur mina barn kommer att se på detta om 20 år när de planerar sin semester. Hur ser campinglivet ut då? Men ni kan ju skänka mig en tanke i sommar. Hoppas på bra väder och att vi inte kör i diket. Så kanske jag får återuppväcka barndomens husvagnsliv.
För man ska ha husvagn – för då blir man fri.
Läs också: Kolla in övriga krönikor av Terese Bengard
