Vägen till Grindavik på Island är nylagd. Lavan som runnit över den gamla har kolnat men det ryker fortfarande av värmen från jordens inre. Vägbanan är kolsvart och vi möter en del bilar som är på väg i motsatt riktning. Vi passagerare som sitter i bilen och är från Sverige förundras över att det gått så snabbt att fixa en ny väg under dessa förhållanden och skämtar lite att det nog tagit Trafikverket lite längre tid…
Jag är på studiebesök på Island. En ö som bokstavligen ligger på två kontinentalplattor. En europeisk och en amerikansk. Ett land som har en total befolkning som är lite större än Malmös. Ett land där man kan ana hur det svenska språket lät för länge sedan. Där fler har appen för ”jordbävningar” än den för ”blixtnedslag”. Här är jordens kraft så nära och påtaglig men något som folk lever med. För den ger också värme. El. Överlevnad. Samtidigt som den hotar där under ytan.
Jag förundras över hur vidsträckt ön är och hur de geografiska utmaningarna för att kunna bo här är mycket större än de vi har hemma. Det är ett stundtals kargt och stenigt landskap. Snötäckta toppar och stora glaciärer. Blandat med moderna orter med nybyggda hus och hotell. Här bor folk verkligen på hela ön. Mellan vikar och vindpinade landskap.
I den minsta kommunen är de 42 personer. Medelkommunen är som våra svenska minsta, runt 2 000-3 000 personer bor det där. Och det går. Island har ett annat sätt att fördela finansieringen av välfärden – uppenbarligen. Skolorna är välrenoverade och sjukhusen utspridda. Jag förundras och beundrar landet. Går det här borde det gå överallt tänker jag.
Framför allt beundrar jag att det är så nära. Nära mellan människor och beslutsfattare. Nära mellan kommunal och nationell nivå. Stämningen i landet känns familjär och det är rent och snyggt. Inga säkerhetsdörrar på departementet och ett stort panoramaglasfönster in till stadsfullmäktige i Reykjavik för att invånarna ska känna sig inbjudna till att se det demokratiska rummet. Här på ön har demokratiska samtal hållits sen år 930. Ting har förrättats i vinden i det som numer är en stor nationalpark. Och just där Island firade sin självständighet när man bröt sig loss från de andra nordiska styrena. Coolt är det. Jag känner kraften.
Klart är dock att Grindavik sätter en speciell prägel på besöket. Vi åker genom den numera helt tömda lilla orten. Husen står tomma. Det är en stor spricka som går längs med huvudgatan och rakt genom skolgården. Kontinentalplattorna har rört sig. Skapat mer sprickor på ena sidan stan och färre på den andra. Man påminns om vulkanutbrottets kraft. Bland annat genom att se hur lavan stelnat mitt i ett bostadsområde. Den tog ”bara” med sig tre hus men i alla fall. Den fick hela byn att tömmas på folk.
På väggarna i den lokala restaurangen som fortfarande håller öppet för all räddningspersonal och annat folk som jobbar på orten hänger stora foton av händelsen. Vi träffar ett par som verkligen vill bo kvar. De vill inte lämna sin hemby. Men staten tvingar dem. Det känns på något vis igen om än på en annan skala. Att inte själv få välja var man vill bo.
Budskapet som finns i kommunen Grindavik inger dock lite hopp, det står ”vägen bort är vägen hem”. Jag hoppas att man till slut kommer kunna bo i Grindavik igen. En dag. Och att fler från Sveriges falang som lever under devisen ”ju större desto bättre-vurmare” kunde åka på studiebesök till Island och lära sig att det går. Bara man vill.
Jag och kollegan är överens när vi kommer hem. Vi ska verka för fler kommuner – inte färre.
Läs också: Kolla in övriga krönikor av Terese Bengard
