Det finns stunder då jag undrar om beslutsfattare verkligen förstår vad som krävs för att hålla Sverige i gång. Naturvårdsverkets förslag till naturrestaureringsplan väcker oro, inte för restaurering i sig, utan för konsekvenserna av en plan som går långt utöver regeringens uppdrag.
Vi i de gröna näringarna restaurerar natur hela tiden. Vi har skapat biologisk mångfald i betesmarker, låtit skogarna utvecklas och tagit ansvar. Men när restaurering riskerar att lägga en våt filt över den svenska landsbygden har något gått fel.
Sverige ska inte vara bäst i klassen på papperet. Vi ska vara bäst i verkligheten där natur, mat och samhälle utvecklas tillsammans. Det är fullt möjligt att restaurera natur och samtidigt öka produktionen. Vi gör det redan. Men det kräver att politiken förstår att bönder inte kan bära hur många bördor som helst.
Förslaget till restaureringsplan innebär att upp till en miljon hektar skogsmark kan undantas från brukande – lika mycket produktiv skog som finns i hela Västra Götaland. Det är en dramatisk förändring av förutsättningarna för skogsägare, bönder, jobb och klimatomställning.
Enligt förslaget ska också 100 000 hektar betesmark restaureras. Mer betesmark är något som LRF och alla vi som har nötkreatur vill se. Men det så kallade icke-försämringskravet riskerar att kraftigt begränsa markägarens rättighet att bruka sin mark såsom den vill. Om den som gör rätt riskerar att förlora rådighet över sin mark, då minskar viljan att bidra till biologisk mångfald. Restaurering måste bygga på incitament, samverkan och respekt för dem som faktiskt skapar naturvärden.
Samtidigt är finansieringen oklar. Att flytta pengar från livsmedelsproduktion till andra ändamål när CAP-budgeten eventuellt redan minskar, är inte bara oklokt – det är ansvarslöst. Sverige har en tydlig livsmedelsstrategi: vi ska öka produktionen, inte försvaga den.
Det här är ett myndighetsförslag, inte den slutliga planen. Nu ligger ansvaret på regeringen. Det finns tid att tänka om, lyssna och säkerställa att Sveriges försörjningsförmåga, markägarnas rättigheter och den biologiska mångfalden går att kombinera.
Vi säger ja till restaurering, men vi säger nej till den här planen som riskerar maten, skogen och markägarens äganderätt. Sverige behöver mer natur, men också fler bönder och skogsägare som orkar och vågar fortsätta förvalta den.
