Guds egen sprattelgubbe dog den 23 mars och himlens änglar lär få det både roligt och aningen bekymmersamt framöver.
För ingen var som Målle Lindberg.
Jag var visserligen knappt född när han iförd snövit kostym lät sig sänkas ner i repstege från en helikopter under surströmmingsfestivalen i Örnsköldsvik 1964, ackompanjerad av 17 inhyrda elgitarrister som spelade Ovan där.
Men växte man upp nära det småländska bibelbältet var det omöjligt att inte drabbas av hans sällsamma dragningskraft.
En profet? En pajas? En pengagirig bluffmakare som utnyttjade människors hopp om att bli helbrägda, frälsta och lyckliga?
Ja, vem var egentligen denne dåtida löpsedelsfavorit, som fötts i en grässlänt på en hästhandlarresa mellan Sävsjö och barndomshemmet i Nässjö 1930 och redan som sexåring stått och predikat vid en myrstack?
”Jag hade en underlig förnimmelse av att de där små krypen tittade upp mot mig och berördes på något vis.”
Förklarade Målle i den sista intervjun, som jag själv fick nåden att göra i hans servicelägenhet i Frölunda tre dagar före 95-årsdagen i september.
Målle tog emot i chockrosa skjorta, coola glasögon och hängslen. Rösten var raspig men historierna om när han på 1960-talet for runt i Rolls-Royce och döpte folk på löpande band i plåttankar som han köpt av Big Bengt på High Chaparall var stor underhållning.
När jag frågade om det var okej att plåta honom underifrån sa Målle blixtsnabbt:
”Jag älskar att se folk knäböja!”
Målle var Mello innan Mello ens fanns, kan man säga. Han visste allt om hur man lirade hitlåtar och förförde folkmassor.
Den romske hästhandlarsonen kom som ett yrväder och gav folk något att prata om. Alla ville se om någon lytt granne slängde kryckorna eller lokal fylltratt föll i gråt och blev frälst.
Att kvällstidningarna hängde på var en fantastisk möjlighet att föra ut Jesu kärleksbudskap, tyckte han. Därför fixade han hela tiden nya saker att skriva om:
En tältmöte mitt i smällkalla vintern på en åker utanför Målilla. Ett regn av bysthållare över scenen i Kivik. En försvunnen kollekt i Gävle (som vissa elaka tungor hävdade hade gått till ortens skräddare och Målles nya kostym).
”Hade Jesus kommit i dag var det till porrtälten och marknadsvimlet han hade sökt sig” menade han och citerade bibelordet ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka”.
Ute i carporten i Frölunda stod Målles färdigsnickrade likkista beredd. Sin kommande himlafärd såg han fram emot med tillförsikt, hävdade han.
”Men helvetet då?” sa jag som i grunden är klen i tron och alltid haft svårt för Målles och andra väckelsepredikanters frälsningsiver. ”Kan du verkligen tro att din gode Gud dömer någon till eviga straff?”
Målle blev för en gångs skull det rappa svaret skyldig. Rev sig i det långa håret. Knäppte händerna runt käppen. Men återfann strax sitt förtröstansfulla leende och sa på bred småländska:
”Nä, jag tror nog det är rätt brett mellan målstolparna!”
