Under Idrottsgalan i slutet av januari, som direktsändes i SVT, hyllades Sven-Göran ”Svennis” Eriksson med stående ovationer i Friends Arena.
Tränarikonen blev rörd och hade svårt att hålla tårarna tillbaka.
Trots att han vunnit flera liga- och cuptitlar i länder som Italien, Portugal och här hemma, och fick det oerhört prestigefyllda förtroendet som den första utländska förbundskaptenen någonsin för Englands landslag, verkar inte Svennis själv riktigt inse sin storhet.
Det är i alla fall inget som han skulle visa utåt. Och det hänger ihop med uppväxten i Torsby på den värmländska landsbygden.
– Jag fick lära mig i unga år att man alltid ska behålla bägge fötterna på jorden och inte tro att man är mer värd än någon annan. Det är något som jag hoppas att människorna runtomkring mig tycker stämmer in både på mig som tränare och person, säger "Svennis".
Obotligt sjuk
Bara ett par veckor innan galan hade 76-åringen i P1 berättat om den obotliga sjukdom, cancer i bukspottkörteln, som han drabbats av – och fått prognosen att han bara har något år kvar att leva.
Sedan dess har Svennis fått massvis av hälsningar från bland annat svenska och internationella spelare som han tränat genom åren. Under galan fanns Wayne Rooney och John Terry – tidigare landslagsstjärnor i England – med på videolänk och skickade varma ord till sin före detta förbundskapten.
En kort tid efter Idrottsgalan fick Sven-Göran besök i sitt hem av den förra svenska landslagsstjärnan
Torbjörn Nilsson, som spelade i IFK Göteborg de tre år som Svennis ledde laget.
”Jag hoppas att han gör som med vårt lag 1982 – det vill säga mirakel”, sa Torbjörn om Svennis dödsdom.
1982 förde Svennis inte bara IFK Göteborg till SM-guld och guld i svenska cupen utan dessutom till en riktig sensation med en historisk seger i den internationella UEFA-cupen.
– Jag är otroligt tacksam för all kärlek och allt stöd som jag får. Det betyder väldigt mycket för mig. Den allvarliga sjukdomen är förstås den största motgången som jag drabbats av i livet. Men det gäller ändå att försöka se det positiva i saker och ting. Att inte gräva ned sig utan att försöka fortsätta leva som vanligt med alla de härliga människor som jag har runt omkring mig.
"Klart jag är stolt
Det är lätt att förstå hur populär och omtyckt Svennis är när man läser och hör hyllningar från spelare och andra tränare och ledare inom fotbollsvärlden: ”prestigelös”, ”otroligt ödmjuk”, ”han pratar spelarnas språk”, ”är skicklig på att skapa en balans mellan alla stjärnor i ett lag”, ”en analytiker som inte lämnade något åt slumpen”, ”älskad och respekterad av alla”.
– Jag har haft turen och förmånen att få träna många fantastiskt bra klubbar med flera av världens bästa spelare och det är klart att jag är stolt över att ha nått dit.
Men det är som sagt inget som skulle få honom att sväva i väg i framgångsyra.
– Det har alltid varit så skönt att komma hem till mina värmländska rötter. Här är jag som alla andra och skulle jag uppträda som om jag trodde att jag var en kunglighet hade jag garanterat fått höra det, haha.
Idrotten viktig i byn
Sven-Göran föddes i Sunne den 5 februari 1948 och växte upp i Torsby tillsammans med sina föräldrar Svenoch Ulla samt storebror Lars-Erik.
Det mesta kretsade kring idrotten i den lilla byn. Frånsett en matinéfilm som visades på Biograf Stjärnan varannan söndag klockan 15.00 hände inte så mycket annat.
– Fotboll var alltid störst och roligast för mig. Men eftersom det inte fanns några inomhushallar gick det inte att träna under vinterhalvåret. Då höll jag i stället på med längdskidåkning och backhoppning.
Svennis berättar att han sällan var hemma som barn. Han var nästan alltid i väg och tränade.
– På den tiden kan man säga att vi hade många extraföräldrar som hjälpte till att ta hand om oss barn. Och gjorde man något dumt fick man höra det. Det fanns en större respekt för vuxna än vad det gör i dag.
Barndomens tränare inspirerade
Svennis inspirerades tidigt av sin tränare Sven-Åke ”Åsen” Olsson i Torsby IF.
– Han var en otrolig eldsjäl som verkligen brann för fotbollen. Jobbade som bagare om dagarna och tränade sedan både klubbens A-lag och juniorlag. Kanske föddes tankar på att en gång i tiden själv bli tränare redan där.
Svennis fick chansen i A-laget då han bara var 16 år och spelade flera år som högerback i sin moderförening i dåvarande division 3 (motsvarande division 1 i dag, tredjedivisionen).
– Jag var ärligt talat ingen större stjärna i min spelarkarriär men drömde ändå om att nå till allsvenskan.
Samtidigt lockade tränaryrket.
– Jag kom i kontakt med Tord Grip, som tränade Degerfors, och han ville ha mig som assisterande tränare. Efter en del funderande tackade jag ja och lade av att spela som 27-åring.
Efter en säsong anställdes Tord Grip som förbundskapten för det svenska damlandslaget och då fick Svennis förtroendet som huvudtränare i Degerfors. Något han lyckades så bra med att IFK Göteborg värvade honom till allsvenskan.
– Jag var bara 30 år och hade ingen som helst erfarenhet från den höga nivån. Men klubben trodde på mig och mina idéer.
Resultatet blev en otrolig succé – under sina tre säsonger i IFK hann Svennis med att leda laget till guld i UEFA-cupen, SM-guld och två guld i Svenska cupen.
Oväntat samtal
Segern i UEFA-cupen öppnade för en internationell tränarkarriär – och 1982 flyttade han till portugisiska Benfica. Det blev både ligaguld och cupguld första säsongen och sedan har framgångarna kommit på löpande band.
Efter att ha vunnit sju titlar på tre år i Italien med Lazio (från Rom) fick han plötsligt ett minst sagt oväntat samtal från en engelsk agent 2001.
– Han sa att Englands landslag sökte en ersättare till förbundskaptenen Kevin Keegan och att de ville ha mig.
Men Svennis trodde honom inte.
– England hade aldrig haft en utländsk förbundskapten så det verkade osannolikt. Några dagar senare ringde VD-n för engelska fotbollsförbundet och då förstod jag att det var på riktigt.
Från dagen då Svennis skrev på kontraktet var sig inget likt.
– Snart blev jag inbjuden på te av premiärminister Tony Blair. Han skojade och frågade om vi skulle tippa om vem av oss som får sparken först eftersom vi båda hade omöjliga uppdrag, haha.
Svaret blev till slut Svennis. Efter 5,5 år kickades han bara några få månader innan Tony Blair tvingades avgå.
– Men jag var med och tog England till tre raka kvartsfinaler i VM 2002, EM 2004 och VM 2006.
Jagad av engelsk press
I den engelska nationens tjänst var Svennis ständigt jagad av pressen.
– Jag hade paparazzi utanför mitt fönster varje dag och de förföljde mig vart jag än åkte.
De engelska tabloiderna vände fullständigt ut och in på fotbollstränarens privatliv.
– Hade jag bokat träff på en restaurang kunde de vara på plats före mig. Det gick så långt att jag till och med misstänkte min egen bror för att läcka till de engelska tabloiderna.
Men så avslöjades att skvallertidningen News of the world hade lyssnat av Svennis telefon i tre år.
Även när Svennis var på besök hemma i Värmland lurade paparazzi i buskarna.
– Det var väldigt märkligt. Men eftersom det inte gick att göra något åt saken var det bara att försöka vänja sig. När jag slutade som förbundskapten för England upphörde allting direkt.
Kostade äktenskapet
Arbetet som tränare har fört honom till både klubbar och landslag världen över och det är klart att det har påverkat familjelivet. Tillsammans med exfrun Anki har han barnen Johan och Lina, som i dag är 45 respektive 37 år.
– Givetvis är familjen det viktigaste som finns men sannolikt kostade jobbet mig äktenskapet med barnens mamma. Det kan vara tufft att kombinera. Är man tränare på den här nivån håller det inte att ge 80 procent av sig själv, det måste vara 100.
Sedan ungefär 15 år tillbaka är Svennis tillsammans med Yaniseth Alcides från Panama. De träffades då han var förbundskapten för Mexiko. Efter många år som särbor bor de tillsammans i herrgården Björkefors utanför Sunne.
– Det är ett ganska lugnt liv, även om jag har många vänner att umgås med. Och så lever min pappa. Han fyllde 95 år nyligen och är frisk och ganska pigg.
Sedan älskar så klart tränarikonen att titta på fotboll på TV. Därutöver försöker han att röra på sig en hel del. Det brukar bli i form av löpning, simning eller skidåkning.
– För tillfället mår jag rätt så bra och det är förstås skönt. Jag hoppas få vara med så länge som möjligt, säger Svennis.
Sven-Göran "Svennis" Eriksson gick bort måndagen den 26 augusti 2024.
