I min barndoms söndagsskola sjöng vi om den lilla ”trygga räkan” och borta vid hållplatsen såg vi bussar dra förbi mot den gåtfulla platsen ”Abonnerat”.
En underlig värld, utan tvekan.
Så här i efterhand funderar jag på exakt när jag förstod hur det egentligen låg till. Redan tidigt, hoppas jag. Men förmodligen alltför sent.
Att jag länge trodde att författaren Jules Verne och låtskrivaren Jules Sylvain var samma person, störde säkert ingen i min omgivning.
Värre var det när fröken i fyran läste Selma Lagerlöfs ”Herr Arnes penningar” och jag i åratal framöver antog att boken - eftersom den var en spökhistoria – hette ”Här vare spänningar”.
Detta är dock ingenting mot en tjejbekant som ändå upp i 25-årsåldern trodde butiken hon handlade i sent om kvällarna möjligen drevs att något studentkooperativ eftersom den tydligen hette ”Sjunde eleven”.
Eller killen som tyckte att alla i ”Stjärnornas krig” hade så supercoola namn, typ Chewbacca, Bobba Fett, R2D2, Darth Wader och Obi-Wan Kenobi, utom den stackars piloten som spelades av Harrison Ford och var döpt till ”Hans Ola”.
(Den som till äventyrs inte kan sin rymdsaga kan googla på ”Han Solo” och ana hur pinsamt detta missförstånd måste ha betraktats av killgänget.)
En annan kompis gick runt en hel dag i Åbo och försökte förgäves få finnarna att visa vägen till hans hotell.
– Det borde inte ha varit så svårt, sa han. Längst upp på bokningen stod ju att det hette ”Hotell Voucher”.
I en frågesport nyligen hörde jag i sin tur att ett lag grubblade över ”Ett annat namn för vinkännare?” och slutligen svarade:
– Somalier!
Att jag berättar detta handlar möjligen om att skänka en smula tröst; att fastslå att vi alla har våra blinda fläckar. Att det kanske lite är detta som är att vara människa; att glatt och naivt hålla fast vid gamla missuppfattningar och fördomar som får andra att hånle bakom våra ryggar?
Eller så kanske jag bara vill berätta roliga historier? Vilket å andra sidan kanske också behövs i en tid där jag finner humorn allt ängsligare och toleransnivån allt lägre.
Självironi är en gammal svensk paradgren och det vore fasansfullt om vi en dag helt slutade skratta åt våra egna tillkortakommanden och i stället gick omkring och kände oss kränkta. För dit är vi på väg, tro mig.
Min gamle vän konsthandlaren berättade om hur det en dag kom in en bekant för att hämta en tavla och bad att få den i en ”paffkartong”.
– Du menar pappkartong?
– Nej, det heter faktiskt paffkartong!
– Ja, möjligen långt tillbaka i tiden, men numera säger alla ”pappkartong”. Ett ord släkt med ”papper” och ”papyrus”, inte sant?
Här borde kunden ha insett logiken. Båda var dessutom kända som milda, belevade och fromma herrar, till råga på allt styrelsemedlemmar i den lokala frikyrkoförsamlingen. Men mannen stod på sig:
– Det heter, har alltid hetat och kommer alltid att heta paffkartong!
– Nej, pappkartong.
– Nej, paffkartong!
I flera minuter stod vi där, två vuxna karlar och skrek på varandra, berättade min vän. Tills kunden slutligen vände på klacken och rasande rusade ut ur butiken. ”Jag tänkte: Men vad i herrans namn var det som hände egentligen?!”
En minut senare plingade det åter till i dörrklockan och mannen kom tillbaka och skrek triumferande:
- Jaså? Så varför tror du annars det heter ”wellpaff”?!
Läs mer av Petter Karlsson: "Varför kor? Mjölk finns ju på Lidl!"
