Två tankar fanns i huvudet efter det att vi kom hem från akuten en morgon i somras. Först en lättnad över att vi bor i en bygd som har goda regionala förbindelser och tillgång till snabb vård om det skulle behövas. Sedan en tacksamhet över att det finns antibiotika när en arm plötsligt svullnar upp och blir inflammerad. Det var min sambo som hade drabbats efter en till synes oskyldig åkomma, kanske på grund av ihärdigt grävande under de senaste veckorna?
Men vad som hade kunnat hända om vi inte hade haft tillgång till vård och infrastruktur? Det vågar jag knappt tänka på…
Men det gör mig också upprörd å alla bygders vägnar. Där rikedomar i form av malm, virke och naturtillgångar har byggt upp Sveriges välfärd men där vinsterna inte kommer lokalbefolkningen till del. Denna onda spiral av nedlagda byskolor och centralisering som gör att barnfamiljer väljer bort att slå rot på platser där alla möjligheter skulle kunna finnas. Eller när bristen på vård hotar liv.
På ett högre plan är det ironiska att kraven hela tiden skruvas upp på den svenska livsmedelsproduktionen. Vi leker rysk roulett med antibiotikan. Detta fantastiska preparat som har förhindrat så mycket död och lidande i världen men som överanvänds inom vården och i storskaliga besättningar utomlands. Där är Sverige och svensk djurhållning ett verkligt föredöme. Svenska konsumenters förtroende är högt för den svenskproducerade maten. De allra flesta har det i åtanke när det kommer till den färska mjölken eller den goda köttbiten i affären. Men många verkar tappa bort det när det gäller ostdiskens stora utbud eller vid köp av halvfabrikat. Där kan de spanska ostarna och biffen från Brasilien ge en smak av flärd och plötsligt är tankarna på lokalproducerat långt borta. Osten och köttet produceras i länder som använder betydligt mer antibiotika än i Sverige och det är farligt på riktigt på sikt.
Eller som i betesdebatten, där många verkade bli experter på mjölkkor i ett slag medan mjölkbönderna själva hade en mycket undanskymd roll när förslaget om en mer flexibel beteslagstiftning debatterades som mest. Att utforma politiken så att offentlig sektor köper in regionalt producerad mat motverkar antibiotikaanvändningen då import av utländskt kött motverkas och det stärker även den svenska beredskapen med livskraftiga gårdar.
Om penicillinet tappar sin magiska kraft riskerar vi att slungas tillbaka till medeltiden. Barn, gamla och andra riskgrupper riskerar att stryka med i infektioner som vi har vant oss vid att rycka på axlarna åt. Det är ett oerhört högt spel som vi inte vill förlora.
Läs också: Belöningen kommer i form av jordgubbar
