Aldrig har vi uppmätt högre temperaturer. Aldrig har glaciärer smält så fort. Aldrig har djurarter dött ut i snabbare takt.
Sådant ska förstås rapporteras. Vi får inte blunda för sanningen. Men måste man orka höra om det hela tiden?
I en tidigare krönika deppade jag över att djuren jag skulle vilja vara i nästa liv, var utrotningshotade. För säkerhets skull bestämde jag mig för ekorre.
Jag lovade också att försöka se ljusare på saken, att berätta om utveckling åt andra hållet där människor fixar till saker. Vi behöver se att vi inte bara är förgörare.
Först tänker jag på bävern. Ni känner kanske till detta skarptandade djurs fall och uppgång.
Den sista svenska bävern lär ha skjutits 1871. Skinnet och det åtråvärda sekretet bävergäll, som bland annat användes till medicin, var så värdefullt att jakten aldrig stoppades. Först 1873 fridlystes bävern, men det var så dags.
Lyckligtvis hade djuret fredats i Norge medan det ännu fanns en liten stam kvar och där hämtades några bävrar 1922 och planterades ut i Jämtland.
Nu är den vanlig i nästan hela landet. Visst knorras det en del över översvämningar och fällda träd, men i stort känns denna massiva återkomst hoppingivande. Vi utrotade, men lyckades rätta till galenskapen.
Ett exempel utifrån är en häst, den enda arten av vildhäst som aldrig domesticerats av människan. Däremot blev den tyvärr utplånad.
Ända fram till 1960-talet vandrade de starka och gulbruna hästarna av arten Przewalskis vildhäst fritt ute på mongoliska stäpper. Flockarna anfördes av ledarston.
I takt med att människans tamboskap bredde ut sig, trängdes vildhästarna undan från vattenhålen. Detta i kombination med hård jakt raderade ut dem till sista individ. Så fruktansvärt sorgligt.
Men eftersom det fanns några tiotal hästar här och där i djurparker och annan fångenskap kunde man senare avla fram genetiskt starka individer att återutsätta. Sedan 1990-talet vandrar åter Przewalskis vildhäst i Mongoliet, inte många men tillräckligt många för att arten ska klara sig.
Visenten, den europeiska bisonoxen, har klarat sig genom samma metod och lever idag vilt i bland annat Polen och Belarus.
I Sverige finns fler exempel än bävern. De sista av de vackra klockgrodorna observerades i skånska Mölle i början av 1960-talet. Sedan borta. Trolig orsak är igenväxning och torrläggning av mindre vattensamlingar.
Ett par decennier senare planterades danska klockgrodor ut i Skåne i samband med att lämpliga vattensamlingar återskapades.
Grodorna ökade snart till flera tusen individer och idag har klockgrodan strukits från rödlistan och bedöms som ”livskraftig”. Lycka!
Det finns många bevis världen över på att man kan backa den negativa utvecklingen. Natur går att rädda. Djur kan återvända.
Vad lär man sig av detta? Jo, att vi kan om vi vill.
Frågan är bara om tillräckligt många av oss vill tillräckligt mycket.
Håkan Steen är krönikör på tidningen Land och skriver framförallt om ämnet natur. Håkan Steen var tidigare natur-redaktör på samma tidning och medverkar kontinuerligt i tidningen med reportage och artiklar om naturen.
Läs också: Håkan Steen: Våga inte säga nej till en kopp kaffe!
