[LAND]
Som åttaåringar byggde vi alltid kojor, min kusin Anders och jag.
Eller vi, förresten ...
Efteråt har jag förstått att vi redan då hade utmejslade roller. Han snickrade och jag berättade historier som jag snappat upp i någon tidning, om varulvar, indiankrig eller Einsteins relativitetsteori.
I dag är Anders min vän i nöden när jag når min begränsning på sommartorpet. Jag har på egen hand fällt några taniga aspar, lagt ny tjärpapp under takpannorna och avlivat en hord råttor. Men när det kommer till riktigt stora träd och problem ringer jag Anders.
Han kan allt, tänker jag.
Hemma i Ydre har han byggt sitt eget hus med spiraltrappa upp till ett torn med utsikt över halva kommunen. Han odlar grönsaker, föder upp grisar, murar uthus och vet hur man byter olja i en traktor och kör en hövändare.
Min son har Anders som idol efter det att de tillsammans lade ett golv hos grannbonden:
”Jag slog i tretumsspikarna på fem slag men Anders behövde bara ett!”
Så där hade hon fel, Anna Kinberg Batra.
I valrörelsen 1998 påstod moderatledaren att ”stockholmare är smartare än lantisar” och fick stöd av bland annat Dagens nyheters ledarsida. En högre utbildning är även en garanti för högre intelligens, var slutsatsen.
Okej, som gammal akademiker suger jag måhända i mig boklig lärdom mer vant än min kusin Anders. Men när det kommer till handfasta problem är han mig överlägsen.
”Man kan vara intelligent även i nävarna”, sa min salig far som var lärare men tillhörde den sista generationen där alla, nästan utan undantag, kunde gjuta ett golv eller slipa en sågklinga.
I dag får många av mina storstadsvänner någon förtvivlat i blicken om man pratar om att sätta upp ett köksskåp, hantera en slagborr eller byta en tegelpanna. För att inte tala om att slakta en gris.
Allt det där kan däremot med lätthet mina gamla kamrater hemma i bygden. Speciellt dagens bönder som även vet att skapa ett excelark och skriva en EU-ansökan eftersom de annars skulle gå under.
Att vara lantis är att växa upp i en miljö där man alltid har satt en stolthet i att kunna det mesta. Min egen morfar var både bygdens skräddare och frisör. Ända fram på 1970-talet kostade det 25 öre att bli klippt av honom. Och då ingick även kaffe på farstubron …
Under mina sista år på Expressen rådde kaos. Efter den mångsidige Bo Strömstedt var det hart när omöjligt att finna en chefredaktör som behärskade balansgången mellan högt och lågt, tuffa nyheter och god stilistik.
Gick man på toaletten hade man fått en ny chef när man kom ut – i alla fall kändes det så. Inga dumskallar, förstås. Men förtvivlat dåliga på att förstå läsekretsens breda behov i ett avlångt land.
”Jag tror jag vet vilken människotyp som krävs”, sa jag när vi än en gång satt och ältade problemet i fikarummet.
”Jaså” sa en äldre kollega. ”Vem då?”
”Det måste vara någon som både kan sin August Strindberg och har varit full i en folkpark. En riktig renässansmänniska, alltså.”
Varvid mitt sista hopp om en bredare, mer ”lantlig” bildningsnivå på tidningen dog när kollegan utbrast:
”En Härnösandsmänniska?! Men varför i hela friden måste han vara från Härnösand?”
