Julen har de senaste åren gjort mig så ledsen. Jag vet inte var jag ska vara, jag vet inte vad jag ska göra eller vilka jag ska vara med. Det är ingen ordning på mitt julfirande längre.
Förra året var lite extra illa eftersom jag precis hade träffat en kille som jag var så kär i och så gärna ville fira med. Men han skulle fira med sin gamla familj, nyseparerad flerbarnsfarsa som han var. Och mamma ville fira med Göran i Karlstad. Det blev jag skitsur för. Det kändes som att mamma, min största bundsförvant genom tiderna, svek mig. Jag var tvungen att jobba i Stockholm och fick ordna mitt firande bäst det gick och det lät jag heller ingen i min omgivning glömma.
Den julen tillbringades med goda vänner i Vasastan, med gran och champagne och julbord och det var helt smärtfritt. Jag hade ingenting att klaga på överhuvudtaget. Jag tog tag i allting själv, jag planerade och lagade maten och bjöd in mina vänner.
Jag älskar att tänka på julen. Jag älskar november och december när allt är mörkt och rått, jag fattar inte folk som klagar på höstvintern. Det är ju den bästa tiden! Man lagar kålpudding hemma hos sin kompis Jonas en måndagskväll och det är absolut ingen som förväntar sig att man ska ta med sig sitt omotiverat goda humör och gå ut och fånga dagen.
Så kommer december. Jag älskar december också. Förberedelserna inför jul, fortsatta sittningar hemma hos vänner som inte heller de vet hur de ska få vardagarna att gå, julklappar som ska inhandlas, ljus som ska tändas oavsett veckodag – jag älskar det! Men själva julafton alltså. Själva firandet. Konstellationerna av olika människor som inte umgås på vardaglig basis. Jag vill också.
Det känns inte som en riktig jul utan alla motsättningar som blir när unga och gamla möts, folk som inte har något annat gemensamt förutom vissa gener. Det är väl det som är själva traditionen? Nu ska vi umgås! Och slåss!
Det är kanske för att jag inte har en egen självklar familj, traditionellt sett då. Jag har ingen egen man och inga egna barn. Jag har inga egna traditioner. Jag har min mamma och hennes kille och mina minnen av jularna när pappa kom på besök. Det var en någorlunda kontrollerad psykologisk krigföring. Det var pappa och Göran (mammas kille) och Göran låg redan i underläge, på grund av gener. Pappa var också väldigt tongivande i juletider för bara att pappa dök upp innebar på något vis att det var ett speciellt tillfälle. Det blev liksom fest bara av att han ringde på dörren!
Nu är pappa borta och jag har inget självklart sammanhang längre. Mina jular har blivit vad nyårsaftnar alltid är för folk. Vad ska vi göra, var ska vi vara? Hur blir det?
Jag kan känna en sådan uppriktig avund på mina gifta vänner som beklagar sig över att det här är julen som de måste tillbringa på andra sidan familjen, alltså på sina partners sida. Jag målar upp sådana fruktansvärda, härliga bilder i mitt inre: sexton pers i en trea i Stöllet, två svägerskor som slåss om sista trippelnöten i Trelleborg. Ett medelålders par som inte står ut med varandra i en avlägsen herrgård i Sala.
Förra julen var alldeles för städad och samstämmig. Jag hade verkligen velat få en inbjudan till den spända stämningen mellan två nyskilda föräldrar i Majorna. Jag tror att jag skulle ha känt mig så hemma.
Hanna Hellquist är bloggare och krönikör på Land
