Gå ut och träffa en kompis, försöker mamma råda mig. Jag har inga vänner! gapar jag, men det är ju inte helt sant. Det är bara det att min stockholmska leda är en sådan där känsla som det nästan är omöjligt att göra något åt, en inställning, precis som när man var uttråkad som barn.
På landet finns det alltid något att göra. På landet är jag uttråkad kanske en dag om året (även då konsulterar jag mamma, en gång resulterade det i fyra nya grytlappar som hon hjälpte mig att sy under många sköna timmar och diverse svordomar).
Läs också: Video: Hanna Hellquists mamma bjuder på matsmarta tips
Men det är väl ganska naturligt, antar jag. Att landet är roligare, just nu.
Den här känslan leder till att jag ändå försöker sköta en del av projekten liggande raklång i sängen. Och eftersom jag ligger raklång i sängen så är det mycket som inte blir riktigt som jag har tänkt mig. Jag tror att jag känner det där husets alla vinklar och vrår men det är nästan omöjligt att se proportioner och rymd framför sig när man inte står mitt i det. Jag tror att jag vet, men diverse mattor och lampor och soffor vittnar om motsatsen. Det blir för stort. För kort. För långt, för pyttigt och kantigt och fel.
Det handlar ju om så mycket mer än själva måtten på en matta. Det handlar om hur färgerna på mattan ser ut i just det här ljuset, ett ljus som verkar vara unikt för Nydalen. Det handlar om hur lädret på soffan känns mot huden, och om några av mina tio fåtöljer passar ihop med den.
Jag köpte två jättevackra vägglampor med skomakarskärm och brunade mässingsarmaturer, det visade sig att armarna var alldeles för långa för att lamporna skulle passa ovanför sängen, det såg inte klokt ut. Och det är ju faktiskt sänglampor. Nu ligger de i ett av gästrummen.
Soffbordet i marmor har, trots noggranna mentala mätningar, helt fel proportioner till soffa och stolar. Den långa kelimmattan som jag köpte på ett auktionshus får visserligen plats, men ser grånad ut i jämförelse med rummets andra färger. Tavlan, som ju såg så stor ut, var för liten. Det är högt i tak i vardagsrummet, det kräver sin storlek på det man hänger på väggarna. Piedestalerna är för låga och anspråkslösa och lampskärmarna som jag fyndat på loppis är för glansiga och fransiga och vulgära. Det är inget som passar!
Läs också: Hannas blogg: Mamma och Göran fixar så att allt rasar
Jag har gjort så många felköp, jag vill nästan inte tänka på det. Gästrummen är helt fyllda av saker som vi aldrig använder, felköp och arvegods och saker som vi inte vet vad det är men inte vågar slänga. De kan ju komma till användning någon gång i framtiden. Jag är helt säker på att allt som jag behöver finns i något av de där rummen, men eftersom jag inte kommer in i dem för all bråte så kommer jag aldrig att få veta.
Om jag ändå kunde drabbas av den akuta uttråkningen i Grums någon gång. Då kanske jag äntligen skulle få tummen ur och ta reda på det.
